Erik Almqvist

Söndagens program av SVT Agenda kommer att handla om Sverigedemokraterna. Fyra politiska motståndare till partiet är inbjudna för att diskutera, men Sverigedemokraterna hålls utanför. Trots att de pressetiska reglerna föreskriver att den part som själv blir angripen ska få möjlighet att vara med och försvara sig, så menar SVT än en gång att det skulle vara förenligt med det uppdrag om opartiskhet som public service har, att hålla Sverigedemokraterna själva utanför när partiet diskuteras.

Givetvis har vi, från Sverigedemokraternas sida, protesterat och eftersom SVT inte kommer ändra sitt beslut så kommer även en anmälan lämnas in till Granskningsnämnden. Och som vanligt kommer Granskningsnämnden, genom ett byråkratiskt svar, hålla sina vänner inom statlig media om ryggen. Granskningsnämnden har själva erkänt att de tillåter en negativ särbehandling av Sverigedemokraterna, som de inte hade accepterat om den riktats mot något annat parti. Man motiverar det med att man ogillar Sverigedemokraternas åsikter och att dessa åsikter inte kan få framföras genom samma demokratiska spelregler som gäller övrig samhällsdebatt.

Den som ser på söndagens Agenda kommer kunna följa ett spektakel där de fyra debattörerna alla enas i sitt förakt för SD, i en ”debatt” som mer än väl illustrerar den avsaknad av bredd, djup och frispråkighet som karaktäriserar Sverige idag.

Att påstå att det demokratiska underskottet skulle vara större inom statlig media än övriga medier vore kanske en överdrift. Men statlig media har ett särskilt ansvar vilket också regleras genom det uppdrag man fått från staten. Detta uppdrag medför att SVT ska sträva efter att förhålla sig politiskt opartiska. Om man sviker sitt uppdrag är det tanken att Granskningsnämnden ska kunna fälla det aktuella inslaget. Men vem ska fälla Granskningsnämnden när de medvetet och uttalat tillåter att Sverigedemokraterna särbehandlas negativt i förhållande till andra partier?

Det är förstås illa när ett program som Agenda, som riktar sig till en vuxen publik, skapar ”pöbeldebatter” där det politiska etablissemanget ges utrymme att smutskasta ett nytt uppstickarparti utan att detta får försvara sig. Men än värre är det när SVT riktar sig till barn med ren politisk propaganda. Ett exempel på detta är gårdagens sändning av SVT:s ”Lilla löpsedeln” som är ett nyhetsprogram riktat till barn. Rakt igenom hela inslaget, samt efterföljande studiodiskussion, fick barnen som såg programmet enbart ta del av en radikal och illa underbyggd kritik av Sverigedemokraterna och den debattartikel om islam som publicerades i Aftonbladet i början av veckan.

Av Lilla löpsedeln fick barnen lära sig att Sverigedemokraterna ljuger (vilket aldrig på något vis belades), samt att SD skulle ha pekat ut alla muslimer som farliga (vilket givetvis inte stämmer). Inslaget avrundades med en ”paneldiskussion” (läs: propagandistisk monolog) där en kvinna som är anställd av arbetarrörelsen bl a berättar för barnen att det är farligt när människor resonerar som Sverigedemokraterna och att det tidigare lett till att miljontals människor mördats när Hitler och nazisterna resonerade som SD. Programinslaget kan ses här: länk

Jag menar att etablerade svenska medier i allmänhet, och statliga medier i synnerhet, grovt missbrukar sina maktpositioner för politiska syften. När det går så långt att statlig media bedriver politisk propaganda riktad mot barn, är det utom alla rimliga proportioner och för i alla fall mina tankar till DDR eller någon annan unken kommunistdiktatur. SVT och SR har gång på gång missbrukat sitt förtroende och på ett tydligt sätt tydliggjort problematiken med statliga medier. Jag menar att det är dags att ta en allvarlig funderar kring huruvida det svenska debattklimatet och den svenska demokratin mår bra av statliga medier, och i sådana fall i vilken form vi ska ha sådana. Men oavsett framtiden för public service så är den nuvarande situationen inte värdig en demokrati. Och när samtliga etablerade medier tiger så är det en form av samtycke och accepterande av den rådande ordningen. Detta får förstås politiska konsekvenser, inte minst när vi nu går in i ett valår. De stora förlorarna blir det svenska folket.

Debattartikeln är ursprungligen publicerad på Newsmill: länk