Mordtankar
2009/11/16
Igår kväll på väg hem från tåget låg det en skadad duva på trottoaren. Jag diskuterade vad vi skulle göra med den, med en tjej som var ute och rastade sin hund. Jag gick och hämtade ett stenblock och menade att det var bäst att hjälpa duvan få slut på sitt lidande. Hon tyckte det var bättre att lämna duvan ifred och hoppas att den blev bättre och det slutade med att jag lämnade henne och duvan.
Imorse, på väg till jobbet, passerade jag platsen för dramatiken. Mordvapnet (stenblocket) stod kvar där lutat mot ett träd men duvan var inte kvar. Jag såg mig omkring och där, vid en buske i rabatten vid trottoaren, satt den. Huvudet förvridet som om nacken på den var bruten. Ena ögat stirrade rakt på mig som om den sa ”varför dödade du mig inte?”. Om den sitter kvar där när jag kommer hem ikväll ska jag hjälpa den få slut på den här grymma sagan…
Det är en mycket besvärlig frågeställning du tar upp. Vem vred nacken av en skadad duva innan det fanns människor skulle man också kunna säga? Jag har varit i exakt samma situation med en skadad duva. Jag tog en gren och slog ihjäl den men den person som var med hade aldrig kunnat göra det sade han. Var det en god eller ond gärning av mig att slå ihjäl duvan? Vad duvan ‘tyckte’ kan vi ju aldrig veta. Det är alltså människan som har valet men inte duvan. Vi ‘vet’ ju att duvan lider men vad vet duvan? Att avliva duvan ger kanske pluspoäng hos andra människor men inte hos andra duvor! Det är naturligtvis ytterst en moralfråga men i slutänden kan man ju fråga på vilket träd moralen växer.
Det mest barmhärtigaste hade med facit i handen att göra som du hade tänkt Erik. Men, den hade också kunnat varit tillfälligt omtöcknad och helt plötsligt fått luft under vingarna och rest sig mot nya mål.
Märkligt hur en text om en duva kan få en att börja tänka i andra banor. Jag började resonera med mig själv om både dödstraff (som jag är emot) och aktiv dödshjälp (som jag är för) Detta med liv och död är en enorm svår moralisk fråga..
Tycker du gör helt rätt om den är lika illa däran i kväll, men glöm bara inte att du måste snickra ihop ett litet kors och begrava den också
Vill tillägga att människans benägenhet att antropomorfisera beror på vår delvis medfödda förmåga till empati. Dvs vi står inte ut med att se ett djur lida och för att lindra den plåga det är för oss att föreställa oss detta lidande så slår vi ihjäl djuret!?
Kommer att tänka på en gång jag reste till jobbet i Danmark och trafiken stannade framför mig, en dam hade överkört en katt, dvs halva katten var platt och resten levde fortfarande.
Jag hämtade yxan i verktygslådan (Agdor snickaryxa), bedövade katten med ett plattslag och högg sen av huvudet på det stackars djuret.
Vad skal man göra, damen var helt i spån och djuret ändå dödsmärkt, dock är sånt inget man gärna gör om igen.
Försöker du göra en ”Kinnunen” och förespråka eutanasi, Erik?
Har mycket erfarenhet av att rädda djur-mest katter och duvor. jag stöter mycket på sjuka/skadade duvor. Nu finns det faktiskt ställen man kan åka till för att få hjälp med duvan- de kan ta hand om duvan och avgöra hur illa däran den är, ibland kan den bara ha fått en hjärnskakning vid en kollision tex. Är man säker på att duvan är bortom all räddning och att avlivning är bäst för den, så kan man först ringa viltvårdaren och i andra hand ta den till en veterinär som vet hur de ska handskas med den och förkorta deras lidande. de har skyldighet att inte låta djur lida- vilda eller tama! jag själv skulle aldrig klara av att avsluta ett oskyldigt liv – jag låter ”proffs” göra det istället. Men fint av dig kent att du brydde dig och tog dig tid- de allra flesta skulle inte ens ägna duvan en tanke och inte heller må dåligt över det.
sorry- skrev fel av bara farten-ERIK ska det ju stå-INTE ”kent”!! hahaha