–

Valet 2010 kan komma att avgöras av förstagångsväljarna som är fler än någonsin tidigare. De har aldrig förut röstat i ett riksdagsval och har därför heller ingen tradition av att rösta på något visst parti. Partilojaliteten har sällan hunnit infinna sig. Vi talar alltså om en mycket stor väljargrupp som är rörlig, ofta ännu inte funnit ”sitt” parti och som har en lång rad val framför sig i livet. Givetvis är denna väljargrupp attraktiv för partierna.

Den som är 19 år idag har sällan heller ett politiskt medvetande som sträcker sig längre bakåt i tiden än den senaste mandatperioden. Med andra ord har Sverigedemokraterna (SD) ”alltid” funnits med i bilden för den typiska förstagångsväljaren. Om förstagångsväljarna är viktiga för riksdagspartierna så vågar jag nog säga att de är oumbärliga för SD i årets val. Redan 2006 fick vi ca 12% i Ungt Val och blev tredje största parti.

Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) satsar därför hårt i årets val. Med ansökningar om att få besöka nästan 1000 gymnasieskolor i landet så här långt, ca 3000 medlemmar i förbundet för 2009-2010 och valorganisatörer över större delen av landet räknar vi med att kunna besöka de flesta större gymnasieskolor i Sverige.

”Kunna” var ordet, och det är inte detsamma som att ges möjlighet till. Hittills är det nämligen inte mer än ett par procent av skolorna som tackat ja till vår förfrågan. I vissa fall säger man uttryckligen att andra ungdomsförbund får komma men inte SDU, i de flesta fall ger man svepande skäl eller skjuter beslutet på framtiden – trots att vi kan se hur andra förbund allt som oftast får komma och besöka skolan.

Efter anmälan mot skolor som nekat SDU har JO flera gånger slagit fast att skolor bryter mot lagen då man nekar enbart vissa partier. Men eftersom ett JO-utlåtande inte får några praktiska konsekvenser för de berörda skolorna så kan de fortsätta agera politiska åsiktsfilter bäst de vill.

Och åsiktsfilter är svenska skolor mästare på att agera. Otaliga är de SDU-medlemmar som vittnat om att hot om sänkta betyg i samhällskunskap om de inte slutar förespråka sverigedemokratiska åsikter. Det är inte helt ovanligt att man även får ursäkta sig och förklara sig inför såväl rektor som kurator och elevråd. I tidigare skolval har det framkommit att lärare slängt SD:s valsedlar och när elever ändå röstat på SD genom att skriva på blanka valsedlar så har i vissa fall även dessa kasserats av lärare.

Personligen tycker jag att den svenska skolan framstår som ett dåligt skämt när det kommer till förmåga att fostra demokratiska medborgare. Min uppfattning är att skolan ska ge eleverna kunskap om politiska ideologier och partier och att det sedan bör vara upp till varje elev vilken politik man tilltalas av. Och detta val ska lärarna ge blanka sjutton i. Den företeelse som kommit att legitimera den politiska skolning som svenska skolor sysslar med kallas ”värdegrund”. Genom att införa ”värdegrund” har man bestämt att skolan inte längre bara ska förmedla kunskap, utan också fostra elever i vissa åsikter och uppfattningar. SD ryms inte i värdegrunden och således har en form av ”kriminalisering” av vårt parti skett i skolan.

Min förhoppning är att 2010 års skolval ska kunna summeras som ett val där eleverna, mot den breda politiska kunskap de fått genom skolans undervisning och mot den information man fått från de partier som, utan selektion från skolledningen, kunnat besöka skolan i valrörelsen, själva valde det parti man sympatiserade mest med – inte det parti ens lärare godkände åt en. För mig vore detta demokrati.

Så hur kommer SDU agera när skolvalet och skolbesöken inte kan ske demokratiskt? Vi menar att demokrati inte är något man alltid kan ta för givet och i brist på demokrati får man kämpa för lika rättigheter bäst man kan. Därför är det vår avsikt att besöka alla landets större gymnasieskolor ändå – grönt ljus från skolornas politiskt censurerande filter eller ej.

”SD:s ‘extrema’ förhållande till HBT-frågor är att behandla dessa som vi alltid behandlat heterosexualitet – med diskussion och upplysning, men där sexualiteten stannar som en privatsak – inte manglas ut som en allmänhetens freakshow.”

Förra veckan gick RFSU till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna. Man menade att Sverigedemokraternas syn på familj och sexualitet skulle vara ”extrem”. Det som särskilt utmärker Sverigedemokraterna i familjefrågor, och som anförs av RFSU som exempel, är att vi som enda parti vill låta familjen helt dela föräldraledigheten efter egna preferenser. Jimmie Åkesson och Carina Herrstedt svarade igår på RFSU:s huvudlösa beskyllningar och pekade på det faktum att RFSU, om några, är extrema i jämförelse med de värderingar som människor överlag har.

Inte nog med att RFSU principiellt stöder månggifte, som är en av de värsta tänkbara kvinnofällorna. RFSU har även uttalat sig angående smittoproblematiken kring HIV. RFSU:s hållning? Avskaffa informationsplikten, det vill säga skyldigheten för HIV-smittade att informera sina sexpartners om att de har HIV!

Alltså, logik RFSU-style: Avskaffa statligt tvång på hur föräldrar tillbringar tid med sina barn = extrem åsikt. Avskaffa plikten för HIV-smittade att informera sina sexpartners om att de har HIV = sund åsikt. I ett samhälle där tingens ordning var rimliga skulle förstås extremistgrupper som RFSU vara marginaliserade och sakna inflytande. Men tyvärr har det i mångt och mycket blivit tvärtom.

De lobbygrupper som sysslar med sexualfrågor och i synnerhet de som ska företräda i HBT-personer (vilket är en roll som bland annat RFSU klätt sig i) har alltför ofta kommit att inta märkliga och polariserande ståndpunkter. RFSU, RFSL, Pride med flera har lyckats etablera en bild av HBT-personer som oerhört promiskuösa, dekadenta, ansvarslösa och luststyrda. Jag lider med den unga tjej eller kille som upptäcker sig vara homosexuell och vänder sig till till exempel RFSL för upplysning om sin sexualitet, för att möta en bild av att människor med deras läggning är minst sagt översexualiserade och annorlunda.

Det finns inga grupper i samhället som har varit så bra på att stigmatisera bilden av HBT-personer som de grupper som säger sig företräda desamma. Genom att lyfta fram de mest sexuellt utåtagerande HBT-profilerna och låta dessa sätta en slags gemensam agenda för alla landets HBT-personer, har man under 2000-talet lyckats förknippa alternativa sexuella läggningar med orgier i dekadens till exempel i spektakel som delar av programmet under Stockholm Pride.

Sverigedemokraternas ”extrema” förhållande till HBT-frågor är att behandla dessa som vi alltid behandlat heterosexualitet – med diskussion och upplysning, men där sexualiteten stannar som en privatsak – inte manglas ut som en allmänhetens freakshow. Vi gör skillnad mellan person och sexualitet, en bög eller flata för oss är en man eller kvinna, liksom straighta tjejer och killar för oss är ”tjejer och killar”. Att påtvinga grupper av människor en identitet utifrån deras sexuella preferenser känns märkligt.

Jag kan förstå att sexualiserande lobbygrupper känner sig provocerade och hotade av oss. Deras existensberättigande ligger i en upprätthållen konflikt mellan grupper av olika sexuella preferenser och genom en allmän överfokusering på sexualitet. Sverigedemokraterna driver en i mångt och mycket motsatt linje och om den ges för mycket utrymme är risken förstås överhängande att straighta, bögar, flator, transor med flera inte längre kommer att uppfattas som produkter av sin sexualitet, utan i första hand som människor med identitet byggd på personlighet och personliga meriter.

Dessutom riskerar Sverigedemokraternas framgångar att vända HBT-människor mot de grupper som försöker göra dem till sexuella konsumtionsobjekt. Både HBT-rörelsens självutnämnda företrädare och de muslimska grupper som även de anser att sexualiteten bestämmer vilka vi är men med en ännu mer obehaglig agenda: att trycka ned och bestraffa den som har en annan läggning än heterosexuell.

Sverigedemokraterna adresserar dessa frågor. Vi företräder HBT-personers, liksom alla svenskars, intressen bättre än någon annan. Och vi tar strid mot de krafter som försöker polarisera, lägga i fack eller bestraffa oss utifrån vår sexualitet. Därför är det också fullt logiskt att stödet till Sverigedemokraterna från grupper med alternativa sexualiteter har ökat betydligt på senare tid.

Imorse, på väg till jobbet, passerade jag platsen för dramatiken. Mordvapnet (stenblocket) stod kvar där lutat mot ett träd men duvan var inte kvar. Jag såg mig omkring och där, vid en buske i rabatten vid trottoaren, satt den. Huvudet förvridet som om nacken på den var bruten. Ena ögat stirrade rakt på mig som om den sa ”varför dödade du mig inte?”. Om den sitter kvar där när jag kommer hem ikväll ska jag hjälpa den få slut på den här grymma sagan…