–

Valet 2010 kan komma att avgöras av förstagångsväljarna som är fler än någonsin tidigare. De har aldrig förut röstat i ett riksdagsval och har därför heller ingen tradition av att rösta på något visst parti. Partilojaliteten har sällan hunnit infinna sig. Vi talar alltså om en mycket stor väljargrupp som är rörlig, ofta ännu inte funnit ”sitt” parti och som har en lång rad val framför sig i livet. Givetvis är denna väljargrupp attraktiv för partierna.

Den som är 19 år idag har sällan heller ett politiskt medvetande som sträcker sig längre bakåt i tiden än den senaste mandatperioden. Med andra ord har Sverigedemokraterna (SD) ”alltid” funnits med i bilden för den typiska förstagångsväljaren. Om förstagångsväljarna är viktiga för riksdagspartierna så vågar jag nog säga att de är oumbärliga för SD i årets val. Redan 2006 fick vi ca 12% i Ungt Val och blev tredje största parti.

Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) satsar därför hårt i årets val. Med ansökningar om att få besöka nästan 1000 gymnasieskolor i landet så här långt, ca 3000 medlemmar i förbundet för 2009-2010 och valorganisatörer över större delen av landet räknar vi med att kunna besöka de flesta större gymnasieskolor i Sverige.

”Kunna” var ordet, och det är inte detsamma som att ges möjlighet till. Hittills är det nämligen inte mer än ett par procent av skolorna som tackat ja till vår förfrågan. I vissa fall säger man uttryckligen att andra ungdomsförbund får komma men inte SDU, i de flesta fall ger man svepande skäl eller skjuter beslutet på framtiden – trots att vi kan se hur andra förbund allt som oftast får komma och besöka skolan.

Efter anmälan mot skolor som nekat SDU har JO flera gånger slagit fast att skolor bryter mot lagen då man nekar enbart vissa partier. Men eftersom ett JO-utlåtande inte får några praktiska konsekvenser för de berörda skolorna så kan de fortsätta agera politiska åsiktsfilter bäst de vill.

Och åsiktsfilter är svenska skolor mästare på att agera. Otaliga är de SDU-medlemmar som vittnat om att hot om sänkta betyg i samhällskunskap om de inte slutar förespråka sverigedemokratiska åsikter. Det är inte helt ovanligt att man även får ursäkta sig och förklara sig inför såväl rektor som kurator och elevråd. I tidigare skolval har det framkommit att lärare slängt SD:s valsedlar och när elever ändå röstat på SD genom att skriva på blanka valsedlar så har i vissa fall även dessa kasserats av lärare.

Personligen tycker jag att den svenska skolan framstår som ett dåligt skämt när det kommer till förmåga att fostra demokratiska medborgare. Min uppfattning är att skolan ska ge eleverna kunskap om politiska ideologier och partier och att det sedan bör vara upp till varje elev vilken politik man tilltalas av. Och detta val ska lärarna ge blanka sjutton i. Den företeelse som kommit att legitimera den politiska skolning som svenska skolor sysslar med kallas ”värdegrund”. Genom att införa ”värdegrund” har man bestämt att skolan inte längre bara ska förmedla kunskap, utan också fostra elever i vissa åsikter och uppfattningar. SD ryms inte i värdegrunden och således har en form av ”kriminalisering” av vårt parti skett i skolan.

Min förhoppning är att 2010 års skolval ska kunna summeras som ett val där eleverna, mot den breda politiska kunskap de fått genom skolans undervisning och mot den information man fått från de partier som, utan selektion från skolledningen, kunnat besöka skolan i valrörelsen, själva valde det parti man sympatiserade mest med – inte det parti ens lärare godkände åt en. För mig vore detta demokrati.

Så hur kommer SDU agera när skolvalet och skolbesöken inte kan ske demokratiskt? Vi menar att demokrati inte är något man alltid kan ta för givet och i brist på demokrati får man kämpa för lika rättigheter bäst man kan. Därför är det vår avsikt att besöka alla landets större gymnasieskolor ändå – grönt ljus från skolornas politiskt censurerande filter eller ej.

”SD:s ‘extrema’ förhållande till HBT-frågor är att behandla dessa som vi alltid behandlat heterosexualitet – med diskussion och upplysning, men där sexualiteten stannar som en privatsak – inte manglas ut som en allmänhetens freakshow.”

Förra veckan gick RFSU till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna. Man menade att Sverigedemokraternas syn på familj och sexualitet skulle vara ”extrem”. Det som särskilt utmärker Sverigedemokraterna i familjefrågor, och som anförs av RFSU som exempel, är att vi som enda parti vill låta familjen helt dela föräldraledigheten efter egna preferenser. Jimmie Åkesson och Carina Herrstedt svarade igår på RFSU:s huvudlösa beskyllningar och pekade på det faktum att RFSU, om några, är extrema i jämförelse med de värderingar som människor överlag har.

Inte nog med att RFSU principiellt stöder månggifte, som är en av de värsta tänkbara kvinnofällorna. RFSU har även uttalat sig angående smittoproblematiken kring HIV. RFSU:s hållning? Avskaffa informationsplikten, det vill säga skyldigheten för HIV-smittade att informera sina sexpartners om att de har HIV!

Alltså, logik RFSU-style: Avskaffa statligt tvång på hur föräldrar tillbringar tid med sina barn = extrem åsikt. Avskaffa plikten för HIV-smittade att informera sina sexpartners om att de har HIV = sund åsikt. I ett samhälle där tingens ordning var rimliga skulle förstås extremistgrupper som RFSU vara marginaliserade och sakna inflytande. Men tyvärr har det i mångt och mycket blivit tvärtom.

De lobbygrupper som sysslar med sexualfrågor och i synnerhet de som ska företräda i HBT-personer (vilket är en roll som bland annat RFSU klätt sig i) har alltför ofta kommit att inta märkliga och polariserande ståndpunkter. RFSU, RFSL, Pride med flera har lyckats etablera en bild av HBT-personer som oerhört promiskuösa, dekadenta, ansvarslösa och luststyrda. Jag lider med den unga tjej eller kille som upptäcker sig vara homosexuell och vänder sig till till exempel RFSL för upplysning om sin sexualitet, för att möta en bild av att människor med deras läggning är minst sagt översexualiserade och annorlunda.

Det finns inga grupper i samhället som har varit så bra på att stigmatisera bilden av HBT-personer som de grupper som säger sig företräda desamma. Genom att lyfta fram de mest sexuellt utåtagerande HBT-profilerna och låta dessa sätta en slags gemensam agenda för alla landets HBT-personer, har man under 2000-talet lyckats förknippa alternativa sexuella läggningar med orgier i dekadens till exempel i spektakel som delar av programmet under Stockholm Pride.

Sverigedemokraternas ”extrema” förhållande till HBT-frågor är att behandla dessa som vi alltid behandlat heterosexualitet – med diskussion och upplysning, men där sexualiteten stannar som en privatsak – inte manglas ut som en allmänhetens freakshow. Vi gör skillnad mellan person och sexualitet, en bög eller flata för oss är en man eller kvinna, liksom straighta tjejer och killar för oss är ”tjejer och killar”. Att påtvinga grupper av människor en identitet utifrån deras sexuella preferenser känns märkligt.

Jag kan förstå att sexualiserande lobbygrupper känner sig provocerade och hotade av oss. Deras existensberättigande ligger i en upprätthållen konflikt mellan grupper av olika sexuella preferenser och genom en allmän överfokusering på sexualitet. Sverigedemokraterna driver en i mångt och mycket motsatt linje och om den ges för mycket utrymme är risken förstås överhängande att straighta, bögar, flator, transor med flera inte längre kommer att uppfattas som produkter av sin sexualitet, utan i första hand som människor med identitet byggd på personlighet och personliga meriter.

Dessutom riskerar Sverigedemokraternas framgångar att vända HBT-människor mot de grupper som försöker göra dem till sexuella konsumtionsobjekt. Både HBT-rörelsens självutnämnda företrädare och de muslimska grupper som även de anser att sexualiteten bestämmer vilka vi är men med en ännu mer obehaglig agenda: att trycka ned och bestraffa den som har en annan läggning än heterosexuell.

Sverigedemokraterna adresserar dessa frågor. Vi företräder HBT-personers, liksom alla svenskars, intressen bättre än någon annan. Och vi tar strid mot de krafter som försöker polarisera, lägga i fack eller bestraffa oss utifrån vår sexualitet. Därför är det också fullt logiskt att stödet till Sverigedemokraterna från grupper med alternativa sexualiteter har ökat betydligt på senare tid.

Hur någon som betraktar sig själv som konservativ kan använda begreppet ”reaktion/reaktionär” likt socialister och liberaler – som ett skällsord – har jag lite svårt att förstå. Om inte KDU:s konservatism innehåller något mått av reaktion innebär det då att de vill bevara den nuvarande samhällsordningen i sin helhet alternativt endast förändra den ytterst långsamt och i små steg? Själv anser jag att om ett folk närmar sig avgrundens rand, så är det utan tvekan mer progressivt att vilja ta ett steg tillbaka än att fortsätta rakt fram…

Ja Weimers, i den mening att vi avser skapa en rejäl reaktion på kulturradikalismen, genusvansinnet, mångkulturalismen, historieomskrivningen och det samhälle som skapar identitetslösa individer som måste söka konsumtionsmönster för att finna en identitet – i den meningen är vi sverigedemokrater i sanning reaktionära. I den mening att vi inspireras av den socialkonservativa folkhemstanken och idén om en stark samhällsgemenskap som ligger till grund för en generell välfärd, nationell solidaritet och en låg brottslighet – i den meningen är vi sverigedemokrater i sanning folkhemsnostalgiker. Och i den mening att vi vill ha en begränsning av västvärldens i särklass mest vidlyftiga och oansvariga invandringspolitik – i den meningen är vi säkert även ”främlingsfientliga” i din värld.

Om Weimers och KDU på allvar tycker att dessa ställningstaganden är såpass mycket värre än de ställningstagande KDU:s nuvarande samarbetspartners i övriga borgerliga ungdomsförbund står för – ja då drog jag kanske lite förhastade slutsatser i min krönika igår när jag antog att KDU antagit en försiktigt konservativ hållning i åtminstone någon fråga. Låt oss för sakens skull titta lite närmre på några av de ställningstaganden KDU:s samarbetspartners har gjort den senaste tiden:

• MUF vill införa kvoterad föräldraförsäkring. MUF vill avskaffa vårdnadsbidraget (som av förbundsledningen flera gånger kallats för ”kvinnofälla”).
• MUF:s ordförande Niklas Wykman: – ”Moderaterna måste tala mer om könsmaktsordningen och bli en rörelse mot underordning av kvinnor, homosexuella och muslimer.”
• MUF:s ordförande Niklas Wykman: – ”Jag är med på all normupplösning.”
• CUF om sin feminism: ”Feminism innebär att man ser att samhället är präglat av en över- och underordning, att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att man vill förändra det. På ett generellt plan i samhället är det som män är och gör mer värderat än det som kvinnor är och gör. Detta kallas för könsmaktsordning.”
• CUF:s om ”positiv särbehandling” (läs: diskriminering av ”överordnat” kön): ”CUF anser istället att positiv särbehandling är ett bra verktyg för att förändra en sned könsfördelning i styrelser, arbetsgrupper och på arbetsplatser.”
• CUF om genuspedagogik: ”Genom medvetna barn och att all personal i förskola och skola har utbildning i genuspedagogik blir arbetet med att förändra könsrollerna mer effektivt.”

När ungdomsförbundet till ett parti som själva drivit igenom ”jämställdhetsbonus” i föräldraförsäkringen (läs: ekonomisk bestraffning av de familjer som inte uppfostrar sina barn tillräckligt ”jämlikt”) – dvs KDU – nu slår sig för bröstet i jämställdhetsfrågor och säger sig vilja utmana genusfanatiker och likhetsfeminister; ja då samarbetar man hellre med radikalfeminister och genusfanatiker än med det enda ungdomsförbund som faktiskt står upp mot galenskaperna – dvs SDU. För mig säger detta nästan mer om KDU än om KDU:s radikalfeministiska och genusteoretiska samarbetspartners.

Och återigen inser jag hur ensamma vi sverigedemokrater de facto står i striden för traditionella värden och normer och våra barns rätt att växa upp utan att få sin könsidentitet motarbetad på dagis och i förskolor. Men ensamma eller inte, vi växer så det knakar och efter höstens riksdagsval kommer vi ha styrkan att åstadkomma reell förändring. Att KDU inte vill vara med och skapa ett bättre samhälle är givetvis trist eftersom det ändå tycks finnas en liten undertryckt vilja innerst inne – men det är heller knappast någon skräll, för vem vågar förknippas med ”reaktionärer”? Frågan är hur Weimers styr skutan KDU ifall att KD, likt många opinionsmätningar pekat på den senaste tiden, inte kommer in i riksdagen? Helt stängd är min hand ännu inte…

Att man ö h t kan dömas för åsiktsbrott i Sverige är förstås bisarrt i sig. Det som gör detta ännu mer bisarrt är att jag blivit anmäld för någonting jag inte har sagt. Enligt anmälaren ska jag ha påstått att ”alla flyktingar ljuger om sin ålder”. Om uppgiften stämmer så är det lögn och jag har därför anmält anmälaren för förtal. Jag har även gjort en polisanmälan mot den vänsterextrema motdemonstrationen som sådan, eftersom den saknade tillstånd.

Inslag i Rapport ifrån gårdagens möte:

Imorse, på väg till jobbet, passerade jag platsen för dramatiken. Mordvapnet (stenblocket) stod kvar där lutat mot ett träd men duvan var inte kvar. Jag såg mig omkring och där, vid en buske i rabatten vid trottoaren, satt den. Huvudet förvridet som om nacken på den var bruten. Ena ögat stirrade rakt på mig som om den sa ”varför dödade du mig inte?”. Om den sitter kvar där när jag kommer hem ikväll ska jag hjälpa den få slut på den här grymma sagan…

Här om dagen kom Svenska FN-förbundet, en svensk remissinstans till FN, med krav på åsiktsförbud i Sverige. Med hänvisning till FN:s mänskliga rättigheter vill man förbjuda organisationer som kan betraktas som främlingsfientliga.

Om kravet gick igenom skulle alltså regeringen kunna förbjuda konkurrerande partier utifrån eget tycke. Med tanke på att detta inte är första gången som FN-förbundet kommer med detta krav – 2008 ville man förbjuda Sverigedemokraterna som man, utan motivering, ansåg vara ett främlingsfientligt parti – så kan man förstås fråga sig varför storebror FN fortfarande låter det svenska förbundet sitta med och tycka under FN:s internationella konferenser och möten. Är det en utbredd uppfattning inom FN att de mänskliga rättigheterna kräver att man förbjuder vissa åsikter? Det finns tyvärr tecken på att så skulle kunna vara fallet. Tidigare i år berömde FN Kina som man ansåg föredömligt efterlevde de mänskliga rättigheterna. Och nu plötsligt går det upp ett ljus. Om de mänskliga rättigheterna kräver att regeringsmakten förbjuder partier med fel åsikter så är förstås Kina ett alldeles föredömligt land ur ett FN-perspektiv. För i Kina jagar man inte bara småpartier liknande Sverigedemokraterna, för att de värnar välfärds- och nationalstaten. I Kina är alla partier utom kommunistpartiet förbjudna.

Kina sitter för övrigt själva i rådet för mänskliga rättigheter, tillsammans med länder som Kuba och Saudiarabien. I mars anordnade man en FN-konferens där Libyen var ordförandeland och Iran, Pakistan och Kuba vice ordförandeländer. Under konferensen antogs ett förslag om att uppmana länder runt om i världen att förhindra kritik av religion. Förslaget kom föga förvånande från de muslimska länderna, genom vice ordförandelandet Pakistan. Muhammedteckningarna var ett exempel på yttrandefrihet som, enligt FN, borde förbjudas. Behöver jag vid det här laget ens nämna att endast en minoritet av FN:s medlemsländer är demokratiska stater?

Men trots denna katastrofala utveckling så lyser kritiken med sin frånvaro. Hur kan vår egen regering acceptera ett samarbete som dikteras av icke-demokratiska stater, vilka gång efter annan verkar för att begränsa demokratin i världen? Hur kan något demokratiskt land acceptera detta?

Grundtanken med FN är förstås mycket god – att ena världen för att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Men någon gång måste man också börja bedöma en organisation utifrån hur denna faktiskt agerar – inte bara utifrån vilka retoriska klyschor verksamheten grundar sig på. För mig är det uppenbart att FN av idag knappast är en organisation som ensidigt främjar demokrati. Och om FN fortsätter i nuvarande riktning har förbundet snart spelat ut sin roll. Jag menar att det enda rimliga vore att det internationella förbund som ska verka för demokrati globalt, också styrs och företräds av demokratier. Därför måste det antingen till en reform av FN genom vilken majoriteten av medlemsländerna petas ned till avbytarbänken, eller upprättandet av ett nytt, demokratiskt, FN. Och det är lika bra att väcka denna fråga nu, så länge det är tillåtet…

Givetvis har vi, från Sverigedemokraternas sida, protesterat och eftersom SVT inte kommer ändra sitt beslut så kommer även en anmälan lämnas in till Granskningsnämnden. Och som vanligt kommer Granskningsnämnden, genom ett byråkratiskt svar, hålla sina vänner inom statlig media om ryggen. Granskningsnämnden har själva erkänt att de tillåter en negativ särbehandling av Sverigedemokraterna, som de inte hade accepterat om den riktats mot något annat parti. Man motiverar det med att man ogillar Sverigedemokraternas åsikter och att dessa åsikter inte kan få framföras genom samma demokratiska spelregler som gäller övrig samhällsdebatt.

Den som ser på söndagens Agenda kommer kunna följa ett spektakel där de fyra debattörerna alla enas i sitt förakt för SD, i en ”debatt” som mer än väl illustrerar den avsaknad av bredd, djup och frispråkighet som karaktäriserar Sverige idag.

Att påstå att det demokratiska underskottet skulle vara större inom statlig media än övriga medier vore kanske en överdrift. Men statlig media har ett särskilt ansvar vilket också regleras genom det uppdrag man fått från staten. Detta uppdrag medför att SVT ska sträva efter att förhålla sig politiskt opartiska. Om man sviker sitt uppdrag är det tanken att Granskningsnämnden ska kunna fälla det aktuella inslaget. Men vem ska fälla Granskningsnämnden när de medvetet och uttalat tillåter att Sverigedemokraterna särbehandlas negativt i förhållande till andra partier?

Det är förstås illa när ett program som Agenda, som riktar sig till en vuxen publik, skapar ”pöbeldebatter” där det politiska etablissemanget ges utrymme att smutskasta ett nytt uppstickarparti utan att detta får försvara sig. Men än värre är det när SVT riktar sig till barn med ren politisk propaganda. Ett exempel på detta är gårdagens sändning av SVT:s ”Lilla löpsedeln” som är ett nyhetsprogram riktat till barn. Rakt igenom hela inslaget, samt efterföljande studiodiskussion, fick barnen som såg programmet enbart ta del av en radikal och illa underbyggd kritik av Sverigedemokraterna och den debattartikel om islam som publicerades i Aftonbladet i början av veckan.

Av Lilla löpsedeln fick barnen lära sig att Sverigedemokraterna ljuger (vilket aldrig på något vis belades), samt att SD skulle ha pekat ut alla muslimer som farliga (vilket givetvis inte stämmer). Inslaget avrundades med en ”paneldiskussion” (läs: propagandistisk monolog) där en kvinna som är anställd av arbetarrörelsen bl a berättar för barnen att det är farligt när människor resonerar som Sverigedemokraterna och att det tidigare lett till att miljontals människor mördats när Hitler och nazisterna resonerade som SD. Programinslaget kan ses här: länk

Jag menar att etablerade svenska medier i allmänhet, och statliga medier i synnerhet, grovt missbrukar sina maktpositioner för politiska syften. När det går så långt att statlig media bedriver politisk propaganda riktad mot barn, är det utom alla rimliga proportioner och för i alla fall mina tankar till DDR eller någon annan unken kommunistdiktatur. SVT och SR har gång på gång missbrukat sitt förtroende och på ett tydligt sätt tydliggjort problematiken med statliga medier. Jag menar att det är dags att ta en allvarlig funderar kring huruvida det svenska debattklimatet och den svenska demokratin mår bra av statliga medier, och i sådana fall i vilken form vi ska ha sådana. Men oavsett framtiden för public service så är den nuvarande situationen inte värdig en demokrati. Och när samtliga etablerade medier tiger så är det en form av samtycke och accepterande av den rådande ordningen. Detta får förstås politiska konsekvenser, inte minst när vi nu går in i ett valår. De stora förlorarna blir det svenska folket.

Debattartikeln är ursprungligen publicerad på Newsmill: länk

1. Det mesta pekar på att våra väljare inte intresserar sig för EP-valen och därför är svåra att få att gå och rösta.

2. Som en följd av det har detta val mest använts som ett ”intrimningsval” inför nästa års riksdagsval. Valbudgeten har varit minimal och partiet har inte satsat särskilt mycket på intern peppning och mobilisering av våra medlemmar som dessutom inte själva är alls lika taggade i ett EP-val som jag vet att man kommer vara nästa år.

3. Kanske viktigast av allt: Sverigedemokraterna har i princip helt mörkats av riksmedier i denna valrörelse. Istället har man valt att lyfta fram lobbygruppen Piratpartiet och låtit hela valrörelsen kretsa kring dem.

Trots förutsättningarna kunde vi alltså tredubbla vårt resultat från EP-valet 2004 – 1,1 till 3,3%! Ökningen visar inte bara att vi håller en stadigt tillväxt utan den verkar även vara exponentiell. I EP-valet 2004 fick vi sämre valresultat än riksdagsvalet 2002, i detta EP-val slår vi riksdagsresultatet från 2006.

Jag vågar nog påstå att det ser oerhört bra ut inför nästa års riksdagsval. Dels kommer inte Piratpartiet kunna sno showen (fildelnings- och integritetsfrågor kommer inte vara nästa års huvudtema, jag lovar att äta upp min hatt om jag får fel) och dels kommer vår egna satsning i nästa års val att vara massiv. Vår valbudget är ungefär 30 ggr större för nästa års val än för årets EP-val och vi kommer kunna uppbåda en helt annan grad av aktivism (inte minst inom SDU).

Och ni som följer SD i opinionsmätningarna vet att vi hela tiden legat betydligt bättre till i mätningar inför riksdagsvalet än inför EP-valet. Till detta ska läggas det återigen belagda faktum att vi ständigt underskattas grovt i opinionsmätningar. Se t ex grafen nedan över opinionsmätningar för denna EP-valrörelse.

EP-valet har ansetts vara vår generalrepetition inför nästa års val.  När valet nu kan summeras tror jag att temperaturen kommer skruvas upp ytterligare och svettpärlorna börja uppenbara sig på etablissemangfolkets pannor.

Debatten som sådan var mer kul än intressant med det vanliga scenariot att samtliga övriga partier hamnar i en position och man själv i en annan, vilket gör att det hela utvecklas till SD mot etablissemanget.

Mer intressant var i sådana fall diskussionerna med publiken i pausen och efter debatten. Jag hade faktiskt inte förväntat mig en såpass hög grad av både tolerans och samtycke i en publik på ABF-huset. När t o m en slöjbeklädd muslim kan hålla med mig om problembeskrivningen med fundamentalism inom delar av den muslimska minoriteten så säger det ändå en del.

Några enstaka ungdomar av ”SUF-typen” var förstås också där och blängde hotfullt, men det bjuder jag på då jag vet att de har en image att upprätthålla.

Under de närmsta 5 veckorna kommer jag befinna mig runt om i landet på valturné. Torgmöten i 60 städer ska Jimmie Åkesson, Sven-Olof Sällström och jag hinna med innan valdagen den 7 juni. Med anledning av turnén kommer vi tre att blogga på Turnébloggen. Så glöm inte bort att kika in där för att följa SD:s riksturné (nedan vårt första turnéfoto, från Brahehus invid Vättern).