Hur någon som betraktar sig själv som konservativ kan använda begreppet ”reaktion/reaktionär” likt socialister och liberaler – som ett skällsord – har jag lite svårt att förstå. Om inte KDU:s konservatism innehåller något mått av reaktion innebär det då att de vill bevara den nuvarande samhällsordningen i sin helhet alternativt endast förändra den ytterst långsamt och i små steg? Själv anser jag att om ett folk närmar sig avgrundens rand, så är det utan tvekan mer progressivt att vilja ta ett steg tillbaka än att fortsätta rakt fram…

Ja Weimers, i den mening att vi avser skapa en rejäl reaktion på kulturradikalismen, genusvansinnet, mångkulturalismen, historieomskrivningen och det samhälle som skapar identitetslösa individer som måste söka konsumtionsmönster för att finna en identitet – i den meningen är vi sverigedemokrater i sanning reaktionära. I den mening att vi inspireras av den socialkonservativa folkhemstanken och idén om en stark samhällsgemenskap som ligger till grund för en generell välfärd, nationell solidaritet och en låg brottslighet – i den meningen är vi sverigedemokrater i sanning folkhemsnostalgiker. Och i den mening att vi vill ha en begränsning av västvärldens i särklass mest vidlyftiga och oansvariga invandringspolitik – i den meningen är vi säkert även ”främlingsfientliga” i din värld.

Om Weimers och KDU på allvar tycker att dessa ställningstaganden är såpass mycket värre än de ställningstagande KDU:s nuvarande samarbetspartners i övriga borgerliga ungdomsförbund står för – ja då drog jag kanske lite förhastade slutsatser i min krönika igår när jag antog att KDU antagit en försiktigt konservativ hållning i åtminstone någon fråga. Låt oss för sakens skull titta lite närmre på några av de ställningstaganden KDU:s samarbetspartners har gjort den senaste tiden:

• MUF vill införa kvoterad föräldraförsäkring. MUF vill avskaffa vårdnadsbidraget (som av förbundsledningen flera gånger kallats för ”kvinnofälla”).
• MUF:s ordförande Niklas Wykman: – ”Moderaterna måste tala mer om könsmaktsordningen och bli en rörelse mot underordning av kvinnor, homosexuella och muslimer.”
• MUF:s ordförande Niklas Wykman: – ”Jag är med på all normupplösning.”
• CUF om sin feminism: ”Feminism innebär att man ser att samhället är präglat av en över- och underordning, att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att man vill förändra det. På ett generellt plan i samhället är det som män är och gör mer värderat än det som kvinnor är och gör. Detta kallas för könsmaktsordning.”
• CUF:s om ”positiv särbehandling” (läs: diskriminering av ”överordnat” kön): ”CUF anser istället att positiv särbehandling är ett bra verktyg för att förändra en sned könsfördelning i styrelser, arbetsgrupper och på arbetsplatser.”
• CUF om genuspedagogik: ”Genom medvetna barn och att all personal i förskola och skola har utbildning i genuspedagogik blir arbetet med att förändra könsrollerna mer effektivt.”

När ungdomsförbundet till ett parti som själva drivit igenom ”jämställdhetsbonus” i föräldraförsäkringen (läs: ekonomisk bestraffning av de familjer som inte uppfostrar sina barn tillräckligt ”jämlikt”) – dvs KDU – nu slår sig för bröstet i jämställdhetsfrågor och säger sig vilja utmana genusfanatiker och likhetsfeminister; ja då samarbetar man hellre med radikalfeminister och genusfanatiker än med det enda ungdomsförbund som faktiskt står upp mot galenskaperna – dvs SDU. För mig säger detta nästan mer om KDU än om KDU:s radikalfeministiska och genusteoretiska samarbetspartners.

Och återigen inser jag hur ensamma vi sverigedemokrater de facto står i striden för traditionella värden och normer och våra barns rätt att växa upp utan att få sin könsidentitet motarbetad på dagis och i förskolor. Men ensamma eller inte, vi växer så det knakar och efter höstens riksdagsval kommer vi ha styrkan att åstadkomma reell förändring. Att KDU inte vill vara med och skapa ett bättre samhälle är givetvis trist eftersom det ändå tycks finnas en liten undertryckt vilja innerst inne – men det är heller knappast någon skräll, för vem vågar förknippas med ”reaktionärer”? Frågan är hur Weimers styr skutan KDU ifall att KD, likt många opinionsmätningar pekat på den senaste tiden, inte kommer in i riksdagen? Helt stängd är min hand ännu inte…

Att man ö h t kan dömas för åsiktsbrott i Sverige är förstås bisarrt i sig. Det som gör detta ännu mer bisarrt är att jag blivit anmäld för någonting jag inte har sagt. Enligt anmälaren ska jag ha påstått att ”alla flyktingar ljuger om sin ålder”. Om uppgiften stämmer så är det lögn och jag har därför anmält anmälaren för förtal. Jag har även gjort en polisanmälan mot den vänsterextrema motdemonstrationen som sådan, eftersom den saknade tillstånd.

Inslag i Rapport ifrån gårdagens möte:

Imorse, på väg till jobbet, passerade jag platsen för dramatiken. Mordvapnet (stenblocket) stod kvar där lutat mot ett träd men duvan var inte kvar. Jag såg mig omkring och där, vid en buske i rabatten vid trottoaren, satt den. Huvudet förvridet som om nacken på den var bruten. Ena ögat stirrade rakt på mig som om den sa ”varför dödade du mig inte?”. Om den sitter kvar där när jag kommer hem ikväll ska jag hjälpa den få slut på den här grymma sagan…

Här om dagen kom Svenska FN-förbundet, en svensk remissinstans till FN, med krav på åsiktsförbud i Sverige. Med hänvisning till FN:s mänskliga rättigheter vill man förbjuda organisationer som kan betraktas som främlingsfientliga.

Om kravet gick igenom skulle alltså regeringen kunna förbjuda konkurrerande partier utifrån eget tycke. Med tanke på att detta inte är första gången som FN-förbundet kommer med detta krav – 2008 ville man förbjuda Sverigedemokraterna som man, utan motivering, ansåg vara ett främlingsfientligt parti – så kan man förstås fråga sig varför storebror FN fortfarande låter det svenska förbundet sitta med och tycka under FN:s internationella konferenser och möten. Är det en utbredd uppfattning inom FN att de mänskliga rättigheterna kräver att man förbjuder vissa åsikter? Det finns tyvärr tecken på att så skulle kunna vara fallet. Tidigare i år berömde FN Kina som man ansåg föredömligt efterlevde de mänskliga rättigheterna. Och nu plötsligt går det upp ett ljus. Om de mänskliga rättigheterna kräver att regeringsmakten förbjuder partier med fel åsikter så är förstås Kina ett alldeles föredömligt land ur ett FN-perspektiv. För i Kina jagar man inte bara småpartier liknande Sverigedemokraterna, för att de värnar välfärds- och nationalstaten. I Kina är alla partier utom kommunistpartiet förbjudna.

Kina sitter för övrigt själva i rådet för mänskliga rättigheter, tillsammans med länder som Kuba och Saudiarabien. I mars anordnade man en FN-konferens där Libyen var ordförandeland och Iran, Pakistan och Kuba vice ordförandeländer. Under konferensen antogs ett förslag om att uppmana länder runt om i världen att förhindra kritik av religion. Förslaget kom föga förvånande från de muslimska länderna, genom vice ordförandelandet Pakistan. Muhammedteckningarna var ett exempel på yttrandefrihet som, enligt FN, borde förbjudas. Behöver jag vid det här laget ens nämna att endast en minoritet av FN:s medlemsländer är demokratiska stater?

Men trots denna katastrofala utveckling så lyser kritiken med sin frånvaro. Hur kan vår egen regering acceptera ett samarbete som dikteras av icke-demokratiska stater, vilka gång efter annan verkar för att begränsa demokratin i världen? Hur kan något demokratiskt land acceptera detta?

Grundtanken med FN är förstås mycket god – att ena världen för att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Men någon gång måste man också börja bedöma en organisation utifrån hur denna faktiskt agerar – inte bara utifrån vilka retoriska klyschor verksamheten grundar sig på. För mig är det uppenbart att FN av idag knappast är en organisation som ensidigt främjar demokrati. Och om FN fortsätter i nuvarande riktning har förbundet snart spelat ut sin roll. Jag menar att det enda rimliga vore att det internationella förbund som ska verka för demokrati globalt, också styrs och företräds av demokratier. Därför måste det antingen till en reform av FN genom vilken majoriteten av medlemsländerna petas ned till avbytarbänken, eller upprättandet av ett nytt, demokratiskt, FN. Och det är lika bra att väcka denna fråga nu, så länge det är tillåtet…

Givetvis har vi, från Sverigedemokraternas sida, protesterat och eftersom SVT inte kommer ändra sitt beslut så kommer även en anmälan lämnas in till Granskningsnämnden. Och som vanligt kommer Granskningsnämnden, genom ett byråkratiskt svar, hålla sina vänner inom statlig media om ryggen. Granskningsnämnden har själva erkänt att de tillåter en negativ särbehandling av Sverigedemokraterna, som de inte hade accepterat om den riktats mot något annat parti. Man motiverar det med att man ogillar Sverigedemokraternas åsikter och att dessa åsikter inte kan få framföras genom samma demokratiska spelregler som gäller övrig samhällsdebatt.

Den som ser på söndagens Agenda kommer kunna följa ett spektakel där de fyra debattörerna alla enas i sitt förakt för SD, i en ”debatt” som mer än väl illustrerar den avsaknad av bredd, djup och frispråkighet som karaktäriserar Sverige idag.

Att påstå att det demokratiska underskottet skulle vara större inom statlig media än övriga medier vore kanske en överdrift. Men statlig media har ett särskilt ansvar vilket också regleras genom det uppdrag man fått från staten. Detta uppdrag medför att SVT ska sträva efter att förhålla sig politiskt opartiska. Om man sviker sitt uppdrag är det tanken att Granskningsnämnden ska kunna fälla det aktuella inslaget. Men vem ska fälla Granskningsnämnden när de medvetet och uttalat tillåter att Sverigedemokraterna särbehandlas negativt i förhållande till andra partier?

Det är förstås illa när ett program som Agenda, som riktar sig till en vuxen publik, skapar ”pöbeldebatter” där det politiska etablissemanget ges utrymme att smutskasta ett nytt uppstickarparti utan att detta får försvara sig. Men än värre är det när SVT riktar sig till barn med ren politisk propaganda. Ett exempel på detta är gårdagens sändning av SVT:s ”Lilla löpsedeln” som är ett nyhetsprogram riktat till barn. Rakt igenom hela inslaget, samt efterföljande studiodiskussion, fick barnen som såg programmet enbart ta del av en radikal och illa underbyggd kritik av Sverigedemokraterna och den debattartikel om islam som publicerades i Aftonbladet i början av veckan.

Av Lilla löpsedeln fick barnen lära sig att Sverigedemokraterna ljuger (vilket aldrig på något vis belades), samt att SD skulle ha pekat ut alla muslimer som farliga (vilket givetvis inte stämmer). Inslaget avrundades med en ”paneldiskussion” (läs: propagandistisk monolog) där en kvinna som är anställd av arbetarrörelsen bl a berättar för barnen att det är farligt när människor resonerar som Sverigedemokraterna och att det tidigare lett till att miljontals människor mördats när Hitler och nazisterna resonerade som SD. Programinslaget kan ses här: länk

Jag menar att etablerade svenska medier i allmänhet, och statliga medier i synnerhet, grovt missbrukar sina maktpositioner för politiska syften. När det går så långt att statlig media bedriver politisk propaganda riktad mot barn, är det utom alla rimliga proportioner och för i alla fall mina tankar till DDR eller någon annan unken kommunistdiktatur. SVT och SR har gång på gång missbrukat sitt förtroende och på ett tydligt sätt tydliggjort problematiken med statliga medier. Jag menar att det är dags att ta en allvarlig funderar kring huruvida det svenska debattklimatet och den svenska demokratin mår bra av statliga medier, och i sådana fall i vilken form vi ska ha sådana. Men oavsett framtiden för public service så är den nuvarande situationen inte värdig en demokrati. Och när samtliga etablerade medier tiger så är det en form av samtycke och accepterande av den rådande ordningen. Detta får förstås politiska konsekvenser, inte minst när vi nu går in i ett valår. De stora förlorarna blir det svenska folket.

Debattartikeln är ursprungligen publicerad på Newsmill: länk

1. Det mesta pekar på att våra väljare inte intresserar sig för EP-valen och därför är svåra att få att gå och rösta.

2. Som en följd av det har detta val mest använts som ett ”intrimningsval” inför nästa års riksdagsval. Valbudgeten har varit minimal och partiet har inte satsat särskilt mycket på intern peppning och mobilisering av våra medlemmar som dessutom inte själva är alls lika taggade i ett EP-val som jag vet att man kommer vara nästa år.

3. Kanske viktigast av allt: Sverigedemokraterna har i princip helt mörkats av riksmedier i denna valrörelse. Istället har man valt att lyfta fram lobbygruppen Piratpartiet och låtit hela valrörelsen kretsa kring dem.

Trots förutsättningarna kunde vi alltså tredubbla vårt resultat från EP-valet 2004 – 1,1 till 3,3%! Ökningen visar inte bara att vi håller en stadigt tillväxt utan den verkar även vara exponentiell. I EP-valet 2004 fick vi sämre valresultat än riksdagsvalet 2002, i detta EP-val slår vi riksdagsresultatet från 2006.

Jag vågar nog påstå att det ser oerhört bra ut inför nästa års riksdagsval. Dels kommer inte Piratpartiet kunna sno showen (fildelnings- och integritetsfrågor kommer inte vara nästa års huvudtema, jag lovar att äta upp min hatt om jag får fel) och dels kommer vår egna satsning i nästa års val att vara massiv. Vår valbudget är ungefär 30 ggr större för nästa års val än för årets EP-val och vi kommer kunna uppbåda en helt annan grad av aktivism (inte minst inom SDU).

Och ni som följer SD i opinionsmätningarna vet att vi hela tiden legat betydligt bättre till i mätningar inför riksdagsvalet än inför EP-valet. Till detta ska läggas det återigen belagda faktum att vi ständigt underskattas grovt i opinionsmätningar. Se t ex grafen nedan över opinionsmätningar för denna EP-valrörelse.

EP-valet har ansetts vara vår generalrepetition inför nästa års val.  När valet nu kan summeras tror jag att temperaturen kommer skruvas upp ytterligare och svettpärlorna börja uppenbara sig på etablissemangfolkets pannor.

Debatten som sådan var mer kul än intressant med det vanliga scenariot att samtliga övriga partier hamnar i en position och man själv i en annan, vilket gör att det hela utvecklas till SD mot etablissemanget.

Mer intressant var i sådana fall diskussionerna med publiken i pausen och efter debatten. Jag hade faktiskt inte förväntat mig en såpass hög grad av både tolerans och samtycke i en publik på ABF-huset. När t o m en slöjbeklädd muslim kan hålla med mig om problembeskrivningen med fundamentalism inom delar av den muslimska minoriteten så säger det ändå en del.

Några enstaka ungdomar av ”SUF-typen” var förstås också där och blängde hotfullt, men det bjuder jag på då jag vet att de har en image att upprätthålla.

Under de närmsta 5 veckorna kommer jag befinna mig runt om i landet på valturné. Torgmöten i 60 städer ska Jimmie Åkesson, Sven-Olof Sällström och jag hinna med innan valdagen den 7 juni. Med anledning av turnén kommer vi tre att blogga på Turnébloggen. Så glöm inte bort att kika in där för att följa SD:s riksturné (nedan vårt första turnéfoto, från Brahehus invid Vättern).

Daniel Poohl, chefredaktör för den antisvenska tidningen Expo, uttrycker sig så här i artikeln med anledning av SDU:s kampanj mot svenskfientlighet:

- Den här tanken om invandrares fientlighet mot svenskar är ett exempel på hur nazister och Sverigedemokraterna spelar i samma liga, menar Daniel Poohl. 

Att SDU bedriver antirasistiskt arbete till försvar för den enda etniska grupp i Sverige som inte skyddas mot rasism av varken lagen eller makthavarna, är alltså att jämställa med nazism. Därmed exemplifierar också Poohl med all tydlighet hurpass antisvensk hans egen politiska agenda faktiskt är.

Hela Expos existens bygger på att kartlägga och hänga ut de svenskar som Expo anser vara främlingsfientliga. Men uppenbarligen är det bara icke-svenskar som ska skyddas mot rasism. Den som, likt SDU, försöker uppmärksamma allmänheten om den kanske vanligast förekommande rasismen i Sverige – dvs rasismen mot svenskarna – är alltså själv att betraktas som rasist. En princip för de etniska minoriteterna, en annan för svenskarna. En lag för dem, en annan för oss.

För några år sedan upplevde jag att Expo, som startade som en vänsterextrem forskningsstiftelse, genomgick en blygsam liberalisering. Med Daniel Poohl som chefredaktör tycks stiftelsen nu söka sig tillbaka till sina rötter med en allt sämre maskerad svenskfientlighet som följd. Men kanske är det positivt att Expo nu inte försöker spela dubbelt, utan visar upp sitt rätta, svenskhatande, tryne. Det blir om inte annat än tydligare att Expo inte bara är att betrakta som en politisk motståndare, utan också som en motståndare till det svenska folket.

Två dagar efter mitt genmäle så får den moderate politikern Bertil Olsson in en artikel som angriper mig utifrån mitt genmäle. Samma dag som denna publiceras skickar jag in en replik på Olssons angrepp. Min svarsreplik publiceras dock aldrig.

Efter ytterligare en vecka får så Lennart Pettersson in en ”slutgiltig replik” mot mig. Debattserien avslutas alltså efter 3 artiklar som angriper sd och mig, men bara 1 till försvar. Dessutom fick jag aldrig möjlighet att besvara Olssons angrepp. Detta förfarande accepterade jag förstås inte utan strid. Så här löd min epostkonversation med HD:

Eftersom jag nu har fått två svar på mitt förra debattinlägg undrar jag om jag kan skriva ett nytt svar som besvarar båda på samma gång?

Mvh
Erik

–

Hej

Som du kanske såg i dagens tidning satte vi streck i debatten. Petterson öppnade och får också avsluta enligt kutym.
Hälsningar
Sven-Åke Olofsson

–

Ok, kan jag då få möjlighet att i alla fall bemöta Bertil Olsson med den replik jag skickade in den 6 november?

Erik

–

Hej

Sorry om det blev fel. Denna debatt är avslutad, som vi meddelade i dagens tidning. Varje part har fått säga sitt och risken är att det sedan går på tomgång. Det kommer att finnas rikliga tillfällen att återkomma till detta åren fram till valet.
Hälsningar
Sven-Åke Olofsson/debattred

–

Kutym brukar annars vara att den som först blir replikerad får genmäle på repliken, likt Pettersson nu fick. På samma sätt skulle jag gärna vilja replikera Olsson. Som det är just nu har ni dessutom släppt in 3 inlägg som angriper sd i denna debatt, och 1 inlägg som försvarar sd.

Mvh
Erik

–

Hej igen

Tyvärr, streck i debatten. Nya inlägg genererar nya inlägg igen. Detta är en situation vi ständigt lever med. Sätter vi inte streck fortsätter debatten i det oändliga. Vi har flera andra inlägg som väntar (som angriper sd) i den här rundan men även de kommer inte in.
Bästa hälsningar
Sven-Åke OLofsson

–

Självklart måste man någonstans sätta streck i debatten. Det jag vänder mig mot är den obalans ni skapar i debattserien genom att släppa in 3 inlägg mot sd och 1 till försvar. Samt att er debattregel om att den som först blir replikerad också får slutreplik uppenbarligen gäller Pettersson men inte mig.

Mvh
Erik

–

Hej igen

Jag har noterat detta men nu är det som det är denna gång.
Bästa hälsningar
Sven-Åke Olofsson

—

Något godtyckliga bedömningar när man ger ut repliker till debattörer kan tyckas, men detta förfarande är knappast ovanligt när det kommer till hur man behandlar sverigedemokrater i media. Passar också på att publicera mitt svar till Bertil Olsson (som ju aldrig kom med i HD):

Bertil Olsson (m) replikerar på mitt förra inlägg om invandringens konsekvenser. Olssons resonemang haltar dock märkbart. Han särskiljer själv, likt sitt parti, på samer och svenskar. Trots det menar han att samer skulle vara “ursprungssvenskar”. Hur den ekvationen går ihop förstår jag inte. Värt att nämnas i sammanhanget är att “svenskar” bosatte sig i större delen av Sverige före “samer”.

Olsson ondgör sig över min “människosyn” utan att på något sätt förklara vad han ogillar med denna. Likaså påstår han att de omfattande kostnader, som förra regeringen beräknade att massinvandringen till Sverige för med sig, är “helt felaktiga”. Givetvis utan att peka på några brister, hänvisa till några andra kostnadsutredningar eller på något annat sätt belägga sitt påstående.

Vidare slår sig Olsson för bröstet och hävdar att han tror på “den västerländska synen på demokrati, mänskliga rättigheter och friheter” och “yttrande- och pressfrihet”. Det gör även jag, men till skillnad från Olssons parti och övriga riksdagspartier, så är vi sverigedemokrater även beredda att försvara dessa värden. Vi accepterar varken att grundläggande demokratiska värden åsidosätts till förmån för anspråk från minoriteter som kräver särrättigheter, eller när Sveriges makthavare idkar självcensur för att inte stöta sig med den antidemokratiska muslimska världen. Vi sverigedemokrater värnar nationalstaten och det svenska samhälle där det funnits en hög grad av gemensam identifikation, gemensamma värderingar, gemensamt språk och gemensam kultur – de grundfundament som har möjliggjort det svenska folkhemmet och den svenska välfärdsmodellen. Och trots moderaternas tappra försök att misskreditera Sverige, och ifrågasätta om det ö h t existerar några svenskar, så anser jag fortfarande att det svenska samhället varit långt mer framgångsrikt och välfungerande än det framväxande mångkulturella.

Levande kulturarv

Lund är en stad med lång och stolt kulturhistoria. Kultur- och fritidsnämnden bör värna och levandegöra denna genom sin verksamhet.

Redan vid yrkandet efterfrågade jag bifall från de som anser sig ha någon form av konservativ värdegrund. På något sätt lyckades folkpartiet komma in i debatten då de tyckte att våra yrkanden var läskiga. Efter att jag i ett svar kallade folkpartisterna för ”värdenihilister” blev det ett litet tag en hetsk debatt där fp:s starkaste argument verkade vara att sd borde läsa på om liberalismen, att sd borde slå upp ordet liberalism i en ordbok och att det inte var någon mening att debattera med sd eftersom vi ändå inte förstår oss på liberalismen.

Efter fp:s vinnande argument kom kristdemokraten Martin Crona in i debatten. Han började med att förklara att han faktiskt är värdekonservativ. Däremot kunde han inte ställa sig bakom förslaget pga det som sd visat sig stå för i övrigt. När jag påtalade att det endast var ovanstående formulering han hade att ta ställning till, och undrade varför någon som ser sig själv som värdekonservativ inte skulle kunna ställa sig bakom den, fick jag inga fler svar.

I voteringen röstade hela fullmäktige utom sd emot förslaget. När nu kristdemokraterna tydligt deklarerat vart man står i värdefrågor får vi konstatera att Sverigedemokraterna är det enda värdekonservativa partiet i Lund.