Om jag var politiker…

Sitter här som vanligt vid frukostbordet och irriterar mig på våra politiker. Regeringsträffar, intervjuer, möten, riksdagsdebatter och andra viktiga punkter på agendan, men när har de tid att träffa oss medborgare på riktigt? Det känns som det är vad som behövs för att få bukt på den politiska kaos vi lever i just nu.

Formella studiebesök – hur spontant är det?

Jag säger inte att politikerna aldrig möter vanliga människor i arbetet eller runt valstugorna. Det vet jag att de gör på planerad agenda genom diverse studiebesök, formella uppdrag och valkampanjer. Men det jag vill få fram med det här inlägget är avsaknaden av de där spontana, personliga mötena. Formella besök och träffar är en sak, men det är spontaniteten i en konversation eller diskussion som jag personligen tror har den största kraften att påverka. Det krävs ett slags personligt engagemang från politikerna för att uppnå det, men jag är säker på att det skulle ge resultat.

En kopp kaffe och snick-snack

Hade jag varit politiker skulle jag försöka skapa en vardagsrutin i att träffa folk på gatan utan att det för den delen är allt för planerat. Kaffedrickandet behöver man väl inte skippa bara för att man är politiker? Och kaffet måste väl ändå kunna få intas på ett helt vanligt kvarterscafé? Jag hade smugit ut ur Rosenbads lokaler ett par gånger i veckan för en god kopp kaffe tillsammans med snusande lastbilschaufförer, förnäma Östermalmsdamer och universitetsstudenter. Med tanke på min förmåga att sällan hålla tyst, skulle jag förmodligen få till ett bra snick-snack oavsett i vilken miljö jag drack kaffet. Politiker behöver lyfta blicken, lyssna och sedan agera.

Nu kanske några av er tycker att jag klagar för mycket igen, vilket förvisso är sant om vi sätter det hela i en global kontext. Självklart är Sveriges politiker mer “nära” oss medborgare än ministrar i många andra länder, men som det lilla land vi är tycker jag ändå inte det är tillräckligt!